Sittandes i min stol är mitt sinne fyllt av så mycket oljud. Ändå hörs inget ljud i rummet. Är allt kaos inuti mitt huvud? Det här rummet, där jag har varit ensam länge, påminner mig om det förflutna.
En sammetstol, bokhyllor och en gammaldags telefon med en sladd.
Skrivbordslampor och en porslin kina kanna som väntar på att teet ska bryggas.
Alla förstår att anledningen till att utforma rummet så här, är för att ge människor en känsla av ett “ hem”
Det verkar lite ”mysigt” för en psykiatrisk lokal.
Självklart påverkar inte denna värme mig särskilt mycket. Efter en lång tystnad öppnas dörren och en kvinna kommer in, klädd i creme färgade byxor och en vit skjorta, som jag inte direkt kan kalla ung. Hon bär glasögon, men de verkar vara på väg att falla av. Detta indikerar hennes snabba rörelser. Hon har en mapp i handen och märken på armarna från att ha lutat sig på bordet. Jag kan se hur trött hon är av kaffefläcken på hennes skjorta och rödheten i hennes ögon. Hon är nog inte medveten om kaffefläcken, annars skulle hon ha torkat av den genast. Jag kan säga att hon är ganska noggrann med tanke på hennes välstrukna kläder och det uppsatta håret. Slutligen når hennes röst mina öron med den ton jag förväntade mig:
”Hej! Jag ber om ursäkt för att du har fått vänta.”
”Det är okej, Doktor. Ta det lugnt, jag har tid.”
Hon ser på mig med förvåning och sätter sig i den blåa stolen framför mig.
”Låt oss börja, var så god.”
Hon bläddrar igenom sidorna i sin mapp och fortsätter:
”Du togs hit från London Mental and Nervous Diseases Hospital. Jag har läst din rapport.”
”Jag vet vad den säger. Den säger helt enkelt ’känslolös’.”
Hon studerar mitt ansikte ett tag.
”Ja, men jag anser inte att det är tillräckligt för din sjukhusvistelse, särskilt i London. Hur kom du hit?
”Vissa ärenden tar för lång tid att förklara, Doktor.”
”Jag har tid, varsågod . Berätta gärna var och hur du förlorade dina känslor.”
Jag tar ett djupt andetag och försöker inte att inte bry mig om rösterna i mitt huvud.
”Du verkar trött.” ” Jag vill inte störa dig.”
Jag börjar min långa monolog:
”Jag var åtta år gammal. Jag känner spänningen hemma djupt. Jag förstår inte. Något händer inom mig. Det förstår jag inte heller, och jag springer till min syster. Jag frågar om rörelserna inom mig, och hon säger bara att det bara är spänning eftersom gäster kommer.
Jag är tolv år gammal. Vi firar en väns födelsedag. Det är så mycket oljud. Jag gömmer mig under bordet och täcker mina öron med händerna. Återigen hittar min syster mig. Det är alltid min syster som kommer till min räddning, Doktor. Jag frågar igen vad som händer, och min syster svarar, ’rädsla!’
Jag är tretton. Min syster är sjuk. Jag kan inte stå ut med att se henne vara så, och jag kan inte heller förstå varför hon är en sådan. Jag går till henne och söker skydd i hennes smala armar, som ett litet barn. Den här gången kan jag inte fråga om rörelserna inom mig.
Jag är fjorton. Men så livlig jag är. Jag springer till min systers rum. Hon är fortfarande sjuk. Jag går till henne och berättar vad som händer inom mig. Hon säger, ’barn kärlek’ och ler.
Nu vet jag tre känslor, Doktor.
Jag är sexton. Jag är på kyrkogården. Min syster begravs, och jag tittar bara på. Den här gången känns det som om jag inte har någon att fråga.
Jag är arton. En vän till mig säger dåliga saker om min syster, och jag vill förstöra hela mitt rum. Den nya känslan jag känner är ilska.
Jag är tjugotvå. Jag tas ut med tvång av min kusin. Hon klagar för att jag låste in mig i huset. Hon kör en cabriolet, och jag känner vinden smeka mitt ansikte. Jag frågar min kusin om den här känslan, och hon säger, ’spänning.’
Nu är jag 46 år gammal. Jag har en annan känsla inom mig. Det är som… Åh, jag kan inte förklara! Kan du säga mig, Doktor?”
Hon ser på mig chockat.
”Sorg,” säger hon och tar ett djupt andetag.
Jag fortsätter och frågar;
”Är du en religiös Doktor? Jag brukade inte definiera mig själv på det sättet. Men att träffa vissa människor och läsa vissa böcker fick mig att komma närmare religionen. Jag insåg hur mycket jag behöver det, jag var medveten om min egen hjälplöshet, i min första nedböjning. En vän till mig som följde med mig mot på vägen hem sa: ’Säg till ditt trötta hjärta att Gud existerar.’
Du är inte den första person jag har öppnat mig för, Doktor. Jag berättade för min bönematta om mitt tillstånd för första gången. Sedan den dagen är det den enda platsen där jag har fällt tårar.”
Jag märker att Doktorn ser på mig eftertänksamt. ”Jag tror att jag kom med i det,” tänker jag för mig själv.”
