Jag var nio år gammal. Det var en kall marsmånad och vi hade just flyttat in till vårt hus, som nu är i händerna på “tjuvarna”. Min mamma kunde inte ta ledigt från jobbet, så hon höll på att packa upp lådorna under kvällarna. Hon var upptagen med några sysslor när hennes telefon ringde. Min pappa frågade: “Kan du hämta upp från sjukhuset?” Vi hade bara en bil och om det behövdes skulle hon hämta och lämna honom där han ville. Tydligen skulle det vara fallet även den för den dagen. Jag var också med min mamma.
Sjukhuset låg på en plats där bilarna inte kunde parkera; vi kunde inte stanna där för att inte störa trafiken, så min pappa behövde vara mycket snabb när han steg in i bilen. När vi kom in till sjukhuset letade min mamma runt och frågade: “Var är han?” Jag märkte att han hade ett ögonplåster och väntade vid entrén. Min mamma trodde att personen inte var min pappa och fortsatte att gå ner längs korridoren utan att titta på honom. När jag påminde mamma flera gånger att det var min pappa som väntade där, vände min mamma om tillbaka till sjukhusets entré. Personen med ögon plåstret var verkligen min pappa. När min pappa snabbt hoppade in i bilen frågade min mamma förvånat vad som hade hänt. Han svarade lugnt: “Jag har genomgått en kataraktoperation.” Min mamma bombarderade min pappa med frågor som ”När?” ” Varför visste jag inte det?” Inför denna förvirring, oro och ångest skrattade min pappa och svarade med en mening: “Jag ville överraska dig!”
Två år efter den överraskningen… En lördag morgon gick min pappa på ett möte som började med morgonbönen. Han skulle komma hem för frukost, vilket han alltid gjorde. Han var punktlig som en klocka. Det var den dagen också som allt hände . Klockan 08.50 ringde min mammas telefon, det var min pappas nummer. Mamma svarade mobilen glatt, och sade: “Hej, teet är klart bossen!” Men rösten i telefonen tillhörde pappas vän Faruk. Han sa att min pappa var inlagd på sjukhuset och bad min mamma att komma dit. Den dagen insåg jag för första gången genom oron i min mammas ansikte att även hon hade rädslor. Som tur var låg sjukhuset (som en gång tillhörde Hizmet-rörelsen men nu är i händerna på “tjuvarna”) nära vårt hus. Vi började gå till sjukhuset. Min mamma höll om min hand jättehårt och märkte inte att det gjorde ont på mig. Två minuter senare var vi på sjukhuset. Vi hittade vår bil som var felaktig parkerad framför byggnaden. Mamma kontrollerade snabbt bilen innan hon gick in till sjukhuset och sa lågmält: “Det var ingen olycka.” Nu förstår jag att hon hade en rädsla för trafikolyckor på grund av en smärtsam erfarenhet tidigare.
Inne på sjukhuset gick vi in med snabba steg. Hennes röst darrade när hon frågade om min pappa. När hon fick svaret “Han ligger på kardiologin” verkade hennes rädsla överträffa hennes chock. Under hela den stunden släppte hon aldrig min hand, som om hon skulle kollapsa om hon släppte den. Hon var andfådd när vi sprang uppför trapporna utan att vänta på hissen. Hon hörde inte mig. När vi kom till kardiologavdelningen var pappas vänner Faruk och Ali där. “Är det allvarligt?” frågade min mamma med en dämpad röst, som om hennes förflutna passerade genom hennes ögon och klämde åt hennes hjärta. Ali sa: “Lugna ner dig!” ” Det är okej, han har haft en hjärtattack.” Min mamma satte sig ner för att inte falla. Sedan kom läkaren. “Jag önskar honom en snabb återhämtning”, sa läkaren och berättade sedan för oss att operationen hade gått bra. Mamma svarade inte, hon bet bara på sina läppar. Faruk förklarade: “Han fick en hjärtattack på mötet igår. Vi tog med honom till sjukhuset och han skulle opereras idag, men han ville inte att du skulle få reda på det. Han sade: ’Jag kommer ändå att vara hemma inatt, låt henne inte veta något om operationen, du kan meddela henne efteråt.’“
“Han kom till mötet på morgonen, men på vägen tillbaka mådde han inte bra, så vi tog honom till akutmottagningen.”
Jag vet inte om mamma hörde allt han sa och berättade. Hon frågade plötsligt läkaren: “Kan jag få träffa honom?” Läkaren sa att vi kunde det om vi höll det mycket kort. Vi gick in i rummet där min pappa låg. Han skrattade. Min mamma, som nu var lite lättad efter att ha sett min pappa, skällde på honom i en blandning av rädsla, förebråelse och förvirring: “Vad är detta nu?” Min pappa skrattade: “Jag överraskade dig!”
När min pappa kom ut från sjukhuset några dagar senare letade min mamma upp betydelsen av “överraskning” i ordboken. Min pappa, vars skratt vanligtvis är ett leende, skrattade nu högt. Min mamma svarade på ett auktoritärt ton och sade : “Jag vill inte ha fler överraskningar, snälla överraska mig inte igen!”
Vad är meningen med min berättelse? Varför delar jag detta med er ? För att det har gått fem år sedan min pappa kidnappades och olagligt fängslades. Den här gången väntar jag på att han ska ge oss en överraskning i enlighet med överraskningens betydelse och ber för honom.
Pappa, överraska oss verkligen den här gången. Vi är så trötta på att du är borta!
