Det verkar som om jag har tittat omkring tanklöst. Inkongruensen mellan det jag ser och det som går igenom mitt sinne är ett bevis på detta. Så, vad är det som skakar mig i själva kärnan utan att göra mig frånkopplad från mig själv? Vad är det som suddar ut världen precis framför mina ögon? Aktiviteten i mitt sinne har tagit kontroll över min puls; de håller takten tillsammans. Även om jag försöker ta kontroll över mina tankar, skjuter de mig för att fortsätta. Jag stänger mina ögon, och mina tankar tar form framför mina slutna ögonlock. Till slut förstår jag att dessa saker framför mig är ganska bekanta. Ja, det är minnen som har varit mina följeslagare i djupet av mitt minne.
Minnen som vi håller i hjärtats djup som skatter… Vissa minnen påminner vi om med ett leende, medan andra önskar att vi kunde radera med tårna, men inte kan… Så, är det bättre för oss att minnas eller helt glömma och aldrig minnas igen? När jag pausar och tänker, multipliceras min tacksamhet till Gud. Eftersom Han, med Sin nåd, påminner oss om vår lycka och gör oss glada, samtidigt som Han pressar våra sorger djupt och lindrar våra bördor.
Men ibland etsar smärtorna vi upplever djupt in i våra hjärtan. Så mycket att denna sår, trots att tiden går, fortsätter att blöda utan att bilda ett skorpor. En gång var Rumi och Shams två vänner av Gud som möttes i Guds kärlek. Denna öde var en helig gåva till dem. Var de inte som två speglar som speglade varandra, vänner som var följeslagare på denna väg? Var det inte nödvändigt för silkesmasken att förlora sig själv för att silket skulle framträda oskadat från sin kokong?
Efter Shams’ avresa fortsatte Rumi att skriva dikter, hämtade styrka från minnena av honom. Nu hade han blivit tystnadens tolk. Hans dikter spreds långt och brett, från mun till mun.
Nu ser jag tillbaka på frågan jag ställde. Gagnar det oss att minnas dagar fyllda av så mycket glädje och sorg? Jag verkar tänka annorlunda nu. Om Skaparen har gett mig denna förmåga måste det säkert finnas någon skönhet, någon visdom i det. Även i de smärtsamma dagarna i mina minnen måste det finnas en läxa för mig.
