Känner mig trött av att prata och tar ett djupt andetag. Det som bryter tystnaden i rummet blir psykologens fråga.
”Har du läst Alkemisten?”
”Det har jag inte.”
Med ett nöjt uttryck i ansiktet lutar hon sig lite tillbaka i sin stol.
”Då ska jag först kort berätta en historia som jag läste där.”
Jag blinkar med ögonen i samförstånd, och hon börjar berätta historien.
”En köpman skickar sin son till en vis man för att lära sig hemligheten bakom lycka”. Den unge mannen ger sig ut i öknen i 40 dagar och kommer fram till den vise mannens hus. Han öppnar sig för den vise mannen, men den vise mannen ber honom först utforska sitt magnifika hus fyllt med konstverk. Under tiden ger han den unge mannen en sked med olja och säger åt honom att inte spilla den. När den unge mannen återvänder från sin rundtur frågar den vise mannen honom vilka konstverk han hade sett, men den unge mannen insåg att han inte har uppmärksammat sin omgivning för att inte spilla oljan i skedet. Den vise mannen skickar iväg honom igen, denna gång ber han honom att observera sin omgivning. När han återvänder beskriver han den skönhet han bevittnade, men när han tittar på skeden ser han att oljan har runnit ut. Då säger den vise mannen, ’Hemligheten bakom lycka är att se världens underverk, men utan att glömma de två dropparna av olja i skedet.'”
En kort tystnad fyller gapet, och mitt sinne fylls med olika tankar. Min psykolog lämnar mig ensam med mina egna tankar, lite medvetet. Jag kan inte riktigt säga att detta är en historia i en stil jag aldrig har hört förut; de flesta råd jag får från människor i livet är av denna art. Dock låter det lika värdelöst som att säga till någon som inte kan simma, ”Gå och simma!” Det handlar inte om att få långa föreläsningar; jag behöver någon som kan visa mig vägen.
”Du måste inte vara svart eller vit; tänk på att det finns nyanser av färger däremellan. Lösningen för att njuta av livet är varken att ta ansvar eller att fly från allt lidande. Samtidigt kan vi inte leva våra liv helt avskilda från livet och bara inom ramen för våra ansvar. Frågan är att hitta den färg som passar oss bland dessa. Ljusgrått eller antracit.. ”Du kommer att hitta det eftersom alla har en egen unik väg.”
Jag förstår att mitt sinne är ganska förvirrat. Någon som hittills har levt med en ganska binär tankegång av ”antingen allt eller inget”, är jag medveten om att hitta mellanvägen inte är så lätt för mig, men jag undrar om andra är medvetna om det också. Det är det jag inte kan vara säker på. Återigen står jag inför någon som berättar vad jag behöver göra men lämnar slutet öppet.
”Just nu tänker du förmodligen på hur du kan hitta din väg, men du har egentligen ingen aning, eller hur?”
Min ansiktsuttryck och handlingar måste nog ha kommunicerat med mina tankar väldigt bra, eller så är den här kvinnan bara väldigt bra på sitt jobb. Under några sekunders tystnad verkar hon läsa av de tankar som snurrar i mitt huvud. Hon har nog hört allt, tänker jag.
”Alla berättar för mig allmänt
ännu mer fraser som ’Njut av livet’ eller ’Se skönheterna’, men det är inte något som kan göras lätt genom att bara någon säger det. ”Det är exakt vad det är som de inte förstår.”
Hon ler ömt mot mig utan att ta blicken från mig. ”Du har rätt, dessa saker kan inte uppnås genom att någon helt enkelt säger dem.Ibland kan en historia berätta för dig, ett ord som de säger, eller till och med en blick kan vara en katalysator för förändring för dig. Trots sin enkelhet kan det förvandlas till händelser som låter blixten slå ned i ditt sinne. Men det är upp till dig att hitta det. ”Jag kommer bara att ge dig några ledtrådar.”
När hon är klar ställer hon sig upp, drar gardinerna till fönstret lite vidare och öppnar sedan fönstret.
Vädret är lite soligt fastän regnet droppar. ”Till och med solen och regnet har hittat mellanvägen; de är i harmoni.”
När jag tittar ut genom fönstret ser jag en glimt i hennes ögon. Uttrycket på hennes ansikte blir plötsligt mjukare. Jag påverkas verkligen av det, och jag stiger också upp och går mot henne.
”Jag vill att du ska observera människorna utanför efter att du har lämnat mig. Det kommer att hjälpa dig att hitta din egen väg, även om det bara är lite.”
Jag känner av hennes tillitsfulla blick. Kanske försöker hon använda sin inlärda taktik och yrkeserfarenhet på mig, men jag väljer att tro på den första möjligheten. Efter ett kort men uppriktigt leende som svar inser jag att vår session har kommit till ett slut.
Med min väska och jacka går jag mot dörren, men jag vänder mig om när hon ställer en till fråga.
”Har du en paraply?”
”Nej, men jag köper en genast. Tack för att du påminde mig.”
”Tvärtom, jag vill säga bara, om du har ett, använd den inte.” Det här blir mitt första ledtråd till dig. ” Använd inte ett paraply.”
Jag pausar i några sekunder, förväntar mig inte ett sådant resonemang men sedan bekräftar jag med huvudet och lämnar hennes rum. Jag kan inte låta bli att tänka, ”Vilken märklig kvinna, vad menade hon med det ?
Så fort jag kliver ut från byggnaden och känner regnet på mitt huvud och ansikte bestämmer jag mig för att lyssna på vad hon hade sagt till mig.
När jag börjar gå kommer jag ihåg vad hon sade om att observera människor och vara försiktig så att jag inte stöter ihop med dem på trottoaren. Jag börjar undersöka människor, som att titta på en film, utan att gå så långt fram.
Jag jämför mig själv med dem och inser hur mycket jag har missat. Hittills har jag bara fokuserat på att nå mitt mål. De trevliga uttrycken på människors ansikten när regndropparna faller på dem, glädjen hos barn som hoppar glatt i vattenpölar, den positiva energin som solens vackra strålar ger. Jag har ignorerat dess skönhet för att inte spilla oljan i skeden.
Medans världen, livet påminner oss om varje ögonblick, och det visar sig att det är jag som har lagt en slöja över mina ögon och gjort mitt liv stillastående. Med dessa insikter tar jag ett djupt andetag och vänder sedan min blick mot fönstret där jag just tittade ut på utsidan med min psykolog.
Vi möter varandras ögon några sekunder senare när hon fortfarande observerar den livliga gatan. Jag svarar på uttrycket på hennes ansikte som återspeglar hennes tillfredsställelse med ett varmt leende av mitt eget. Hon ler tacksamt, och jag tackar henne, men den här gången med mina ögon.
En sägning från den vise – Bediüzzaman, som kommer upp i mitt sinne: ”Eftertanke eliminerar slarv.”
